I en evighet levde jag som om du inte fanns, i alla drömmar var du ändå nära,

så underbart nära.

Jag trodde jag fann dig men du var någon annanstans,

var ända gång jag funnit någon så såg jag att drömmen inte var sann.

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig, för att trodde att du fanns och väntade mig.

Tänk alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött, för att möta den vackraste människa jag någonsin mött.

Det finns ingen som lockat
mitt hjärta så underbart

 Med all din ömhet får du sorg och smärta att sakta försvinna

Alla skuggor,
allt mörker som förr var så uppenbart.
Det skingras, och tillsammans ser vi ljuset, 

som stiger med solens fart.

Idag känns det lite tungt och det får det göra mitt i all lycka.

Min familj och min släkt bor allt mellan 55-80 mil ifrån mig och ingen av dem har träffat Assar än. 

Det känns jobbigt, så otroligt jobbigt.

Det är klart att man vill visa sin familj det finaste man gjort i sitt liv.

Vi kommer att åka upp i sommar men då är Assar redan 4 månader, bättre sent än aldrig, jovssitjovisst! Orkar inte tänka så hela tiden! 

Jag vet att det inte är någons fel att vi bor så förbannat långt ifrån varandra men det känns så jäkla ledsamt ibland så det gör ont i hjärtat.

Nu ska jag nog lägga mig och sova, det blir 3 månaders sprutan för Assar imorgon och det fanns ingen EM tid så vi kommer åka till BVC klockan 7.30 fast vi inte har tid för än klockan 9, så då blir det tidigt i säng.

Längtar till sommaren då vi får träffa allihopa!

/Petra