Prolog:

På Torsdagen den 21 Februari kommer en utav mina bästa vänninor och hälsar på, hon får se magen för första gången och vi skojar om att bebisen måste komma ut innan hon far hem till Kalmar igen. Vi tar alla hundar på en ganska lång promenad och av någon underlig anledning tar jag två och hon tar en hund. 

På kvällen 21 Februari sitter jag i soffan med min sambo Robert och säger att bebisen faktiskt få ta och komma ut nu, för nu orkar jag inte vara så här stor längre. Vi skojar om att jag kommer att gå 3 veckor övertiden, han går upp och sätter sig vid datorn och jag tar 2 smörgåsar med salami och en kopp blåbärssoppa och lägger mig och sover. 

Klockan 1.30

natten till Fredagen den 22 Februari vaknar jag utav att jag har krypit jätte nära min sambo i fosterställning och jag har täcket mellan benen. Täcket är blött och jag tänker på engång att jag har haft sådan halsbränna att jag har kallsvettas och tänker sedan:

"Så här kan jag inte ligga och svettas ned Robert."

Jag tänker precis vända på mig då jag inser att jag har en annan sorts smärta, det känns som mensvärk, då går det upp ett ljus i min lilla reprilhjärna att vattnet har gått och värkarna har startat. Så i panik sätter jag mig upp i sängen och känner hur vattnet forsar.

Robert får en ordentlig knuff i ryggen.

"VATTNET HAR GÅTT!"

Robert som är ganska trögstartad så här när han vaknat mitt i natten fattar ingenting och jag springer runt som en yr höna och försöker ta på mig kläder som blir genomblöta hela tiden och det enda jag har i bindväg är nå jäkla trosskydd! Så det fick helt enkelt bli blött, vi packade det sista i BB-väskan men glömde hälften.

Klockan 2.10

satt vi i bilen och jag beskrev för Robert hur det kändes:

"Det känns som en ordentlig jäkla mensvärk. Fortsätter det så här kommer jag att lungt klara det! Men det gör ont nu och det kommer ju göra ondare och då kommer jag få ett helvete."

Vi ringde till förlossningen i Karlskoga och berättade att vi var på gång in.

Klockan 3.14 

kom vi in till förlossningen och jag blir undersökt utav en supertrevlig barnsmorska vid namn Marlene. Vattenavgång bekräftas och jag är öppen 1 cm. Hon gör CTG-test och allt ser normalt ut.

Klockan 4.10

frågar BM vad jag vill göra och hon ger förslaget att jag ska lägga mig i badet.

Så där låg jag och mös och kände hur kroppen slappande av.

"Fan vad najs!" tänkte jag!

Robert hämtade kaffe och saft och även datorn så att vi skulle ha något att göra men det dröjde inte länge för än

jag fick så ont att jag bara vred och vände mig i badkaret. Någon hade placerat ljusstakar vid badkarskanten med elljus i och dem slog jag all världensväg någonstans och sedan kände jag hur jag höll på att kräkas.

Robert tog papperkorgen som stod där inne på toaletten och jag kräktes och kräktes. Robert hämtade BM som tittade lite konstigt på oss, hon tömte papperkorgen och tog en utav alla miljoner kräkpåsar som satt i en monter på väggen och gav mig den..

Klockan 5.30

har jag så ont att jag inte orkar ligga kvar i badet, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Så jag lägger mig på britsen och Robert sätter sig i soffan och somnar. BM kommer tillbaka och kollar hjärtljuden och jag har fortfarande jätte-skit-ont så hon frågar om jag vill prova lustgasen. Men så när jag provar den så är den på 100% lustgas och 100% syre, så jag vart supersnurrig och kändes som att jag skulle dö, jag ville INTE prova den något mer. Så hon sa att jag skulle få EDA men att narkosläkaren skulle sätta i en sådan.

Klockan 6.55

får jag min kära EDA och allt blir bättre! Jag hade redan så ont att jag kände knappt när de stack mig.

Marlene säger hejdå.

Klockan 7

kommer Barnmorskan Malin och hennes vapendragare Ulla och Maria. Jag känner mig lycklig eftersom EDA:n har fungerat så bra så jag ger dem en komplimang för att de ser då fräscha ut och att dem är fin i håret.

Klockan 7.10 

Sover jag en stund och runt 7.30 börjar jag ringa runt och försöka fixa hundvakt. Anne-Lie och Tobias skulle ta morgonpasset med hundarna och Linnea skulle ta kvällspasset. Jag hade ringt min Mamma på natten och sagt att vi var inne på förlossningen så jag passade på att prata med henne också.

Klockan 8.45

Är jag öppen 6 cm och BM sätter en skalp-elektrod på Bebisens huvud så att hon kan se hjärtljuden ordentligt. Jag fick sätta mig på en pilatsesboll och hoppa runt lite. Varje gång det kom en värk skulle jag röra lite på mig. Robert satt bakom mig och masserade mitt stackars ryggslut.

Sedan fick jag 38,2 i feber, det kände jag inte själv, jag hade ont, satt på en gigantisk boll och mådde lite illa. Då fick jag 2 alvedon.

Klockan 8.59

har jag fortfarande feber och får därför antibiotika i droppen och vattenavgången har då hållit på i 8 timmar.

Klockan 10.15

Börjar värkarna blir mer kraftfulla och jag har inte alls samma effekt av EDA:n. Så jag blir erbjuden att prova lustgas igen, men jag är tveksam. Men då föreslår BM att de ska sänka lustgasen till 40 så att jag inte blir lika yr. Det funkade kanon! Äntligen kunde jag få hjälp av den förbannade lusgasen!

Klockan 11.00

fick jag uppleva något som jag aldrig hoppas få att uppleva igen för än jag blir supergammal. Jag kunde inte kissa och det var tydligen något man var tvugen att göra innan man gjorde undersökning, så de tog fram en kateter.. AUTCH! Säger jag bara, jag har fotfarande lite ont efter den. Det visade sig iaf att jag måste egentligen var superkissnödig för det kom väldigt mycket i påsen. Visade sig att jag var öppen 8cm.

Klockan 12.10

Har jag sjukt ont och jag säger till Robert att:

"Hur jävla ont det än gör skulle jag aldrig vilja göra det ogjort, det är en sådan häftig upplevelse!"

Undersökningen visar att jag är öppen 10cm.

Men, men, men det är någon jäkla kant som svullnad upp där inne så att huvudet kan inte riktigt komma förbi så den måste masseras, masseras och masseras.

12.38

stod jag på knä och hängde ned för britsen. Barnmorskorna Malin och Ulla satt i soffan och bevakade att jag stod på rätt sätt och pratade om ditten och datten och plötsligt insåg jag att Robert var BORTA! 

"Han skulle bara gå och äta lunch." 

Okej, då vart jag lite lugnare.

Klockan 12.48

har jag fortfarande 38 grader i feber.

Klockan 13.20

jag halvsitter på britsen och har bajsont!

Klockan 13.30

börjar det ta förlångt tid så bebisen orkar inte riktigt enligt hjärtljuden.

Klockan 13.35

börjar ordentliga krystvärkar.

Åh vad ont det gör! Jag lägger mig på vänstersidan och jag känner verkligen hur det trycker på, det känns som om att jag är redigt skitnödig. BM säger att jag är duktig men använder helt fel namn, hon kallar mig Frida men eftersom lustgasen lät så högt så jag trodde jag att hon sa: "Duktig Slida!"

Jag skrattade så jag höll på att kissa på mig.

Jag skriker när värkarna kommer.. men det fick jag inte så jag var tyst imellan åt men kunde ändå inte låta bli att skrika ibland.

Jag ser lite utav huvudet och BM säger att det är en bebis med mycket hår... och SVART är det också!

Woot? Svart? Tänkte både jag och Robert. 

Klockan 13.39

kommer doktorn in för att bevaka ifall vi behöver en sugklocka.

Men jag fattade inte riktigt vem det var, utan helt plötsligt hade jag en hel fotbollspublik som kikade mig mellan benen, det var Robert som berättade för mig sedan vem det var och varför.

Jag själv börjar inse att det tar alldeles för lång tid. Så fast jag inte egentligen orkar krystar jag allt jag orkar, den orken som jag inte vet vart jag tog den ifrån och bara krystade.

Klockan 13:43

Kände jag hur smärtan släppte och ut kom min lille pojke, medtagen och skriker. Jag skyndade mig så klart att kolla mellan benen innan BM tog honom och klappade honom på ryggen och jag skymtade allt en liten pung där.

Barnmorskan frågade mig om jag såg vad det var och jag svarade: "En liten pojke."

Då fick jag honom i mina armar, den lilla, lilla människan som jag väntat på i hela mitt liv, han som gjorde mitt liv fulländat.

Övrigt:

Karlskoga förlossning rules! 

Jag fick inte en enda bristning på kroppen under graviditeten och inte en enda jäkla bristning i samband med förlossningen. Underbart!

Det var min förlossningsberättelse det! Lång som sjutton men kanske att någon orkar att läsa den. 

/Petra