Nu var det åter igen jätte länge sedan jag skrev något här. 

Assar har kommit jätte långt i sin utveckling. Han kan nu mera hålla upp huvudet när han ligger på rygg och han kan hålla i saker ordentligt.

Just nu tycker han att hans fötter är väldigt spännande och sina händer. Det har hänt många gånger att jag lagt honom för att han ska sova middag och sedan när jag ska gå och kika till honom har han vaknat men han är fullt upptagen med att inspektera sina händer så han är så nöjd med att ligga själv.

Han tar även ur sin napp ur munnen och tittar lite suspekt på den och sedan försöker han stoppa tillbaka den i munnen, oftast åt fel håll och oftast så tappar han den men någon gång har han faktiskt lyckats!

Nu börjar ögonlocken bli tunga, imorgon väntas besök från tant Mia så det är bäst att sova en stund så att jag orkar att lära mig lite gitarr. Vi får se hur det går..

/Petra  

Det är alltid lika roligt när det kommer in någon utsomstående och läser min blogg, och är lite nyfiken och lämnar en kommentar. Nu lät jag ironisk men det är jag inte. 

Om du någon gång skäms över att du är nyfiken eller att ditt barn är frågvis, så ha i åtanke att

det ligger i människans natur att vara nyfiken.

Jag vill tacka för all positiv respons jag fått och att väldigt många tycker att bloggen är fin.

Nu senast fick jag en kommentar där en tjej bland annat frågade hur gammal jag är och om jag ville ha barnet när jag fick reda på att jag var gravid och även om jag var bredd på alla konsikvenser. Så jag tänkte att jag skulle berätta lite vem jag är.

Jag fyller i Augusti 25 år och kommer från Jämtland men fyttade till södra Sverige när jag var 18 år, direkt efter studenten. Jag har bott i Kopparberg, Lindesberg och nu bor jag i en liten, liten byhåla några mil utanför Örebro. 

Jag trivs väldigt bra här tillsammans med min sambo som är 9 år äldre än mig och våra 3 hundar och 2 katter och har inte känt något behov utav att skaffa barn, jag har varit så nöjd ändå med kompisar som fått barn och hundvalpar och kattungar.

Efter en tid så vart jag sjuk och fick en äggledarinflammation. Barnmorskan berättade då för mig att det kunde bli svårt för mig att bli med barn, givetvis blev jag ledsen och funderade om jag någonsin skulle kunna bli Mamma den naturliga vägen.

Så jag och min sambo bestämde oss för att helt enkelt "Go for it", blir det så blir det.

Jag tog många graviditetstest men det vart aldrig ett kryss i rutan och jag kände att jag började bli väldigt ledsen, arg och frustrerad. 

Men så juli förra året så började jag känna att kroppen kändes annorlunda. Jag köpte ett graviditetstest. Den kvällen jag skulle ta det så var min sambo på något event med hans jobb så jag väntade tills morgonen där på när han kom tillbaka. Jag blundade när jag tog testet i min hand och tordes nästan inte kika på det men så när jag öppnade ögonen fick jag se det... krysset!

Inget var mer välkommet! Så absolut ville jag ha det. 

Fast jag ska inte sticka understolen med att jag var otroligt närvös många gånger om jag tagit rätt beslut.

Allt vi göra har konsikvenser. Jag har gjort många saker i mitt liv som haft dåliga konsikvenser men detta att bli Mamma är ett beslut som gett mig bra konsikvenser.

Jag var nog berädd på att bli Mamma och att ställa om mig på att mitt livs memoarer inte längre kommer att bara handla om mig utan om oss, VI:et.

Men innan allt detta så var jag inte säker på att jag ville ha barn. Sedan när jag vart gravid skulle jag bara ha ett barn och nu när jag har ett barn vill jag ha ett till. haha!

Tillslut växer man ifrån sin egoism och sin ensamhet och vill spendera den med någon. Man lägtar efter att få lära någon det man kan och skapa något eget.

Den kvinna som inte vet meningen med livet än kommer att känna den meningen när den fått dess första barn.

/Petra

När jag var gravid så gick jag in på hemsida som tog fram en fantombild på hur vårt barn skulle se ut. De gjorde någon korsning utav våra ansikten antar jag. Jag hittade iaf igen den bilden nu, så nu ska jag jämnföra.

Nja.. inte så jätte lika egentligen, haha!     

/Petra    

Grattis på Morsdag alla härliga underbara Mammor där ute!

Jag läser runt i bloggar som handlar om föräldrar med förtidigt födda barn, neo barn eller prematur barn.

Vilken kamp dessa barn och deras föräldrar! 

Att en sådan liten varelse som är född så tidigt kämpar så tappert, att den lilla kroppen orkar.

Tyvärr är det många som inte orkar.

Innan Assar kom orkade jag läsa bloggar vars barn dött i plötslig spädbarns död, men nu kan jag inte det längre.

Jag orkade nog läsa det då för att det inte kändes verkligt än eller kanske för att Min bebis fortfarande låg tryggt i min mage. Nu kan jag inte låta bli att läsa dessa bloggar med neo barn, troligtvis för att jag ville öka min kunskap om det ämnet, för att jag aldrig riktigt förstått hur liten en bebis är och hur då en bebis född i vecka 23 och framåt hur liten en sådan är. Helt ärligt talat vet jag inte varför jag lockas att läsa, men det griper tag i mig, jag blir rörd och jag förstår hur lyckligt lottad jag är som fick Assar i vecka 39.

Jag har en tjejkompis som jag kan prata om detta med. Eller vi skriver mest. Men man behöver inte alltid ringa, jag tycker att det är skönt att skriva också för då får man fram det man vill och man kan läsa  och svara när man har tid.

Vi skriver om det som oroar oss osv. det är så skönt att ha någon att bolla med. Hennes son är ca 2 månder äldre än Assar och det är hennes första barn så det känns som vi har ungefär lika tankar och lika mycket erfarenhet. 

Tack älskade du!

/Petra  

I en evighet levde jag som om du inte fanns, i alla drömmar var du ändå nära,

så underbart nära.

Jag trodde jag fann dig men du var någon annanstans,

var ända gång jag funnit någon så såg jag att drömmen inte var sann.

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig, för att trodde att du fanns och väntade mig.

Tänk alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött, för att möta den vackraste människa jag någonsin mött.

Det finns ingen som lockat
mitt hjärta så underbart

 Med all din ömhet får du sorg och smärta att sakta försvinna

Alla skuggor,
allt mörker som förr var så uppenbart.
Det skingras, och tillsammans ser vi ljuset, 

som stiger med solens fart.

Idag känns det lite tungt och det får det göra mitt i all lycka.

Min familj och min släkt bor allt mellan 55-80 mil ifrån mig och ingen av dem har träffat Assar än. 

Det känns jobbigt, så otroligt jobbigt.

Det är klart att man vill visa sin familj det finaste man gjort i sitt liv.

Vi kommer att åka upp i sommar men då är Assar redan 4 månader, bättre sent än aldrig, jovssitjovisst! Orkar inte tänka så hela tiden! 

Jag vet att det inte är någons fel att vi bor så förbannat långt ifrån varandra men det känns så jäkla ledsamt ibland så det gör ont i hjärtat.

Nu ska jag nog lägga mig och sova, det blir 3 månaders sprutan för Assar imorgon och det fanns ingen EM tid så vi kommer åka till BVC klockan 7.30 fast vi inte har tid för än klockan 9, så då blir det tidigt i säng.

Längtar till sommaren då vi får träffa allihopa!

/Petra

Inbillar jag mig.

Jag har skapat en illusion av att låta Assar sitta en sväng i den om dagarna och roa sig själv. 

Jag provade den en sväng nu ikväll och han gillade ljuden och han gillade flodhästen

(eller vad det nu är för något, kan vara en lila kanin också eller en björn med stor behov av tandställning)

men han gillade inte att ha durr i stjärten.. 

The best part med den trodde jag, men han började gråta när jag satte igång den, kanske för att han inte var helt torr i blöjan, jag får försöka imorgon igen.

/Petra  

Det är lite tråkigt att bara skriva om Mamma grejer hela dagarna men jag är ju Mamma ledig och nybilven Mamma så vad sjutton skulle jag annars skriva om?

Jag har insett att jag måste sluta svära och säga hemska saker, engelska funkar ju än så länge. Saken är den att ungar använder ju sig av ord de inte förstår och om Assar kommer till dagis och säger: "Asshole eller buttface." Nu gav jag de sämsta fula orden men de räcker för att utses till Västermanlands värsta Mamma nummero ono!

Framför allt om jag lyckas få alla ungar på hela dagiset att gå runt och ropa: "Du är ett Buttface ditt asshole!"

En elstöt för varje svordom eller en armhävning, eller 50 så det verkligen ger effekt.

/Petra